Koft-KAL del 7. Nyfikenheten

Här är jag just nu:

 

 

Det vill säga, kroppen är färdig och det är upplagt för ena ärmen. Jag gjorde under-armen-kilen och intagningar i ryggen, vilket blev en väldigt bra passform för mig. Jag kände mig inte orolig eller frustrerad, utan det var en go känsla att känna att jag vet vad jag gör och kan anpassa formen efter hur jag vill och att jag vet hur jag ska göra!

Under mellandagarna umgicks vi med släkten, bland annat min svägerska som har Min Stickbutik, en härlig garnbutik i Falköping. Hon har dessutom en skön hantverkskänsla och är van att sticka utan exakta instruktioner, så hon föreslog ett par förkortade varv även i ryggen nedanför midjan, så koftan blir lite längre i bak än i fram. Lade in 3 sådana varv, och blev nöjd med resultatet. Avmaskade sedan med en ny avmaskning, Ribbing Bind Off, från boken Cast On, Bind Off av Cap Sease. Jag tycker det blev prydligare och renare än min vanliga avmaskning, nedärvd sedan generationer. Så här ser nederkanten fram ut:

Nu hoppas jag på lite ärmstickning och en god film under nyårsdagens eftermiddag. Oddsen verkar dock tveksamma då jag under hela inlägget haft ett mycket ilsket barn skrikandes i ena örat...

Vill också berätta för alla mina med-KALare hur mycket jag uppskattar att se era arbeten - det har varit en stor behållning med hela projektet! Men nu måste jag nog ta hand om barnet...

Ett par mycket personliga vantar

Jag brukar ha två projekt på gång. Ett större - just nu koftan till KAL-en - och ett mindre att ha som tidfördriv under pendling till och från jobbet.
Mitt senaste pendlingsprojekt är precis klart, och det är lite speciellt för mig. Jag har en barnmorskekompis som är fullkomligt galen i Åtvidabergs FF. Hon är dessutom mångårig Vätternrundare och ovanpå detta en fantastiskt duktig barnmorska. Hon är inte den som ber om något, men jag har förstått att hon skulle gilla ett par vantar. Så jag har satt ihop ett mönster åt henne och stickat i tvåtrådigt ullgarn från Ullcentrum.

Tummens mönster eftersom hon är en stjärna. Men...



...när tummen fälls ned ligger en bäbis gömd där med huvudet nedåt som väluppfostrade bäbisar ska...

Hon ska få dem som överraskning när hon jobbar helgpass i helgen, och jag är riktigt nervös över vad hon ska tycka...

Åtvidabergsmärket har jag komponerat ihop själv, ska kolla om jag kan lägga ut det här med tanke på att det säkert är ett reg trademark. Fotbollsspelaren har jag tagit härifrån och cykeln kommer härifrån.

De ligger just nu på blockning - jag gillar verkligen att blocka tvåfärgade vantar, de blir så jämna och fina - sedan ska de ruggas och bli vindtäta innan de vandrar ut i världen.

 

Så istället har jag fått chansen att börja på ett par strumpor jag har velat göra länge - Pucker. Visst är de fantastiska? Bilder kommer när jag tagit mig en bit...



Koft-KAL del 1. Skiss och garn

Så där! Äntligen!
Trots att jag hittade Sticka-Meras KoftKAL bara ett par dagar innan det drog igång hann jag arbeta upp mina förväntningar rätt bra! Jag gillar de koftor jag stickat hittills riktigt mycket och använder dem frekvent, men har bara gjort som det står i mönstret med små modifieringar, utan att riktigt förstå hur man tänkt när man valt just den ärmen, eller precis den knappslån. Men sånt har jag börjat fundera på nu.
Vår första uppgift är att rita en skiss ungefärligen över hur vi vill ha koftan och börja fundera över garn.
Så här ungefär tänker jag mig:

 

Eftersom jag längtar efter att få göra lite flätor tänker jag mig panelerna längs knappslån flätade och letar just efter en lämplig en-maska-bred vriden fläta. Jag har några alternativ, som behöver teststickas, eftersom koftan kommer att stickas fram och tillbaka. Vill inte behöva grunna över flätvarv från rätsidan!

Garnet jag vill använda är ljust blågrönt Gotlandsgarn från Yllet, inhandlat på en fantastisk Visbyhelg i maj i år. Jag köpte då 300g, och det är 400 m per 100g, så jag tycker 1200 m borde räcka. Annars blir det komplementshopping eller kortare ärmar.

Som ni förstår är garnet då ganska tunt, men jag gillar tunnare koftor. Kanske innebär det istället att jag kommer efter i KAL-en, men hellre det än en kofta jag inte använder.

Just nu är det väldigt mycket att göra på jobbet, så att det spiller över på kvällstid, och denna KAL känns som en tillflykt att tänka på som belöning efter hårt arbete!

Nästa vecka börjar provlappsstickning - ser fram emot det!

Nu ska jag surfa runt i 10 minuter på mina med-KAL-kamraters sidor!

Garnkomplettering och FO-s i plural!

När jag skulle börja på min Emelie-kofta hade jag lite bråttom. Jag visste vilket garn jag skulle ha - ville ha - och ungefär vilken färg. Jag hade planerat att smyga förbi garnaffären på väg hem från jobbet en fredag, så jag kunde kick-starta igång under helgen. Så när jag lämnade jobbet kollade jag bra snabbt ungefär hur mycket som skulle gå åt, skrev ned det ordentligt och vandrade lyckligt iväg och inhandlade mitt garn - ett Hjertegarn Alpaca-Silk i teal - petrol-grön-blå. Jag kom hem och satte igång precis som planerat. Men något kändes inte rätt. Kollade igen - och mängden jag köpt räckte till den storlek som visades på bilden - och det var betydligt mindre än den storlek jag skulle passa i... Kollade igen och noggrant, och insåg att jag behöver tre nystan till. Jag ringde till affären, men tyvärr var det de sista nystanen jag köpt. Expediten lovade att kolla med tillverkaren och återkomma. Efter en vecka gick jag förbi igen- tillverkaren hade inte mer. De skulle efterlysa garnet i Norden och återkomma. Efter två veckor gick jag förbi igen - och garnet var slut i hela Norden. Kändes lite underligt - att jag skulle köpt de sista nystanen i världshistorien av detta garn i denna färg, men ok, min Emelie får bli kortärmad.
I vår stad finns tre seriösa garnaffärer. Eftersom det var några månader sedan jag varit inne på de andra två tog jag en runda förbi en av dem - för övrigt ett halvt kvarter ifrån den garnaffär där jag köpt koftgarnet. Strosade runt och fredagsbotaniserade lite - och vad hittar jag?? Om inte 8 nystan av Hjertegarnet i rätt färg. Till nedsatt pris!!  Lycka!!
Jag väljer att inte fundera över hur den där efterlysningen i hela Norden gått till - ibland blir det fel på alla jobb - men detta innebär att jag kan sticka vidare på Emelie utan oro. Och att jag nog har bytt favorit-LYS. Har hunnit till axlarna nu - man stickar den runt - och kan fortsätta att göra hur långa ärmar jag vill!
Jag har dessutom blivit helt klar - dvs sytt in alla ändar och fotat mina Rocaille - och så här blev de:

Och när jag ändå var igång avslutade jag också mina modifierade Inga-vantar - och så här blev de:

Lite kul med vantarna - jag hade tänkt behålla dem själv och stickade dem mest för att det ibland är så skönt med ett ganska repetitivt mönster och de långa repetitioner som Noro-garnerna erbjuder. Satt dock och stickade häromnatten på jobbet när en av mina kollegor blev helt förälskad i dem. Hon tog på dem, klappade på dem, tog av dem, klappade på dem och hade i största allmänhet svårt att släppa dem. De är en aning trånga för mig - men tänkte blocka ut dem. Hon hade dock mindre händer än jag och de passade henne perfekt. Det var helt enkelt så att Ingavantarna var till henne. Fast hon vet det inte än - ska lägga dem i hennes "tråkiga papper-låda" nu när de är klara och blockade, så hon hittar dem nästa gång hon jobbar. Hon får behålla dem om hon använder dem - ett krav jag alltid har på stickade saker jag ger bort...
Så istället har jag nu på stickorna:

• fortfarande Emeliekoftan - nu utan funderingar utan bara ren och skär stickglädje.
• och nyligen upplagda Cedar Leaf Shawlette i ett merinogarn i bränd orange. Det kommer troligen bli en version i gammelrosa också, men började med orange, då det passar så gott på hösten.

Och i hörlurarna lärde jag mig alldeles nyss av The Knitmore Girls att man aldrig aldrig ska ge bort en stickad present till någon som inte bett om att få den. Ligger nåt i det...
Nu ska jag uppdatera Ravelrysidan också medan yngsta barnet sover middag...