Garnkomplettering och FO-s i plural!

När jag skulle börja på min Emelie-kofta hade jag lite bråttom. Jag visste vilket garn jag skulle ha - ville ha - och ungefär vilken färg. Jag hade planerat att smyga förbi garnaffären på väg hem från jobbet en fredag, så jag kunde kick-starta igång under helgen. Så när jag lämnade jobbet kollade jag bra snabbt ungefär hur mycket som skulle gå åt, skrev ned det ordentligt och vandrade lyckligt iväg och inhandlade mitt garn - ett Hjertegarn Alpaca-Silk i teal - petrol-grön-blå. Jag kom hem och satte igång precis som planerat. Men något kändes inte rätt. Kollade igen - och mängden jag köpt räckte till den storlek som visades på bilden - och det var betydligt mindre än den storlek jag skulle passa i... Kollade igen och noggrant, och insåg att jag behöver tre nystan till. Jag ringde till affären, men tyvärr var det de sista nystanen jag köpt. Expediten lovade att kolla med tillverkaren och återkomma. Efter en vecka gick jag förbi igen- tillverkaren hade inte mer. De skulle efterlysa garnet i Norden och återkomma. Efter två veckor gick jag förbi igen - och garnet var slut i hela Norden. Kändes lite underligt - att jag skulle köpt de sista nystanen i världshistorien av detta garn i denna färg, men ok, min Emelie får bli kortärmad.
I vår stad finns tre seriösa garnaffärer. Eftersom det var några månader sedan jag varit inne på de andra två tog jag en runda förbi en av dem - för övrigt ett halvt kvarter ifrån den garnaffär där jag köpt koftgarnet. Strosade runt och fredagsbotaniserade lite - och vad hittar jag?? Om inte 8 nystan av Hjertegarnet i rätt färg. Till nedsatt pris!!  Lycka!!
Jag väljer att inte fundera över hur den där efterlysningen i hela Norden gått till - ibland blir det fel på alla jobb - men detta innebär att jag kan sticka vidare på Emelie utan oro. Och att jag nog har bytt favorit-LYS. Har hunnit till axlarna nu - man stickar den runt - och kan fortsätta att göra hur långa ärmar jag vill!
Jag har dessutom blivit helt klar - dvs sytt in alla ändar och fotat mina Rocaille - och så här blev de:

Och när jag ändå var igång avslutade jag också mina modifierade Inga-vantar - och så här blev de:

Lite kul med vantarna - jag hade tänkt behålla dem själv och stickade dem mest för att det ibland är så skönt med ett ganska repetitivt mönster och de långa repetitioner som Noro-garnerna erbjuder. Satt dock och stickade häromnatten på jobbet när en av mina kollegor blev helt förälskad i dem. Hon tog på dem, klappade på dem, tog av dem, klappade på dem och hade i största allmänhet svårt att släppa dem. De är en aning trånga för mig - men tänkte blocka ut dem. Hon hade dock mindre händer än jag och de passade henne perfekt. Det var helt enkelt så att Ingavantarna var till henne. Fast hon vet det inte än - ska lägga dem i hennes "tråkiga papper-låda" nu när de är klara och blockade, så hon hittar dem nästa gång hon jobbar. Hon får behålla dem om hon använder dem - ett krav jag alltid har på stickade saker jag ger bort...
Så istället har jag nu på stickorna:

• fortfarande Emeliekoftan - nu utan funderingar utan bara ren och skär stickglädje.
• och nyligen upplagda Cedar Leaf Shawlette i ett merinogarn i bränd orange. Det kommer troligen bli en version i gammelrosa också, men började med orange, då det passar så gott på hösten.

Och i hörlurarna lärde jag mig alldeles nyss av The Knitmore Girls att man aldrig aldrig ska ge bort en stickad present till någon som inte bett om att få den. Ligger nåt i det...
Nu ska jag uppdatera Ravelrysidan också medan yngsta barnet sover middag...

Snabb uppdatering

Sådär, jobbet var igång igen och sticktiden drogs ned drastiskt! I och för sig är jag en pendlare, vilket ger i alla fall 30 minuter i vardera riktningen, men det räcker ju inte riktigt för att stilla rastlösa fingrar.
Två saker har jag i alla fall avmaskat sedan sist!
Först min jätteanvändbara uppifrån- och ned-tröja i Kalinka-lin:

Har använt den otroligt mycket sedan den blev klar, är precis lagom varm i slutet av sommaren, och den plommonlila färgen passar med nästan allt i min garderob. Lär få bli fler!

 

Min andra avmaskning är en bäbismössa av Maria Carlander som heter Små vågor - Little Scallops på Ravelry.

 Jag stickade den snabbt och enkelt till en kollegas nyfödda, och det var en perfekt bäbispresent. Har två bäbisar till på gång i bekantskapskretsen närmaste veckorna, tror det blir fler småvågor. Just den här är stickade i Baby Någonting - mycket mjukt kan det varit Cashmerino?, och Drops Alpaca, men vilket mjukt garn som helst borde funka! (Eller kliigt, om man genast vill lära bäbisen hur hård den här världen kan vara??)

Så nu håller jag istället på med mitt pc-fodral, Caspian Cases- det är i tvåtrådig, hemmafärgad (fast inte av mig, av en bekanting) ull, för pc-n behöver inte bry sig om kli. Det borde varit klart sedan länge, men är på flappen man fäller över, locket liksom, och där ingår det flerfärgsstickning i aviga varv. Det är något jag inser att jag inte gjort förr, och som inte var så särdeles upphetsande... Vet inte varför, men känns krångligt. Är det någon som har några tips på hur det går smidigare tas det tacksamt emot!

Min pendlarstickning just nu är nästa socka i Knitter´s Book of Socks. Som jag skrivit om tidigare håller jag på att sticka mig igenom boken, och har nu landat på mitt favoritmönster, det jag fastnade för vid första genombläddringen - Rocaille. Otroligt snyggt! Återstår bara att se vad jag kan åstadkomma av ett så vackert mönster. Succé eller pannkaka?

Hoppas ni får en skön, halvkylig stickhelg, kantad med kantareller och blåbär!

 



Den mytiska Faster Karin och lustslöjd

Åter från ouppkopplad semester - det gick inte ens om man försökte, så mycket i internetskugga var vi, och det hann bli väldigt skönt! Vi försökte prognosticera vädret, misslyckades och gjorde det som dagen bjöd... Underbart!
På vägen till stugan stannade vi hos mina föräldrar ett par dagar. I deras vardagsrum står sedan alltid en stol, som jag sedan länge satt en lapp på undersidan med mitt namn på , för att liksom paxa den. När jag har frågat mamma om den har hon alltid svarat - den har faster Karin gjort, hon som var så händig, du vet...
Men som ofta med äldre släktingar som inte levt samtidigt som jag, vet jag inte alls. Vems faster är hon  egentligen? Var bodde hon?  Jag har hört någongång att i områden i Tanzania - med stark muntlig tradition - skulle alla barn kunna minst 13 generationer tillbaka i tiden. Hur många kan du på rak arm och utan att fråga äldre släktingar? Jag klarar 3.
 Men här kommer ju en del av vitsen med slöjd och handarbete in - det räcker länge. Bevisen finns kvar i generationer om man väljer rätt material (och nu syftar jag inte mest på aluminiumburkar...) Stolen som Faster Karin slöjdade fram någonstans på 30-talet gör mig nyfiken idag. Och mamma hade tid att berätta.
Faster Karin var min mormorfars syster - det är alltså morfars faster. Hon levde med sina fem syskon i ett hus i Skåne i hela sitt liv. Ett syskon gifte sig och flyttade iväg - det blev min mormorfar. De andra fyra bodde kvar, två bröder och två systrar som delade boende hela livet, och verkade enligt mamma¨som hann träffa dem mycket tillfreds med det livet. Faster Karin var lite sträng, mycket rak och rättfram och oerhörd händig. Överallt hos mina föräldrar, min gammelmoster och min salig mormor finns spåren kvar - "den där? Den har Faster Karin gjort" - och det gäller allt från olika textila tekniker till dockmöbler för utsirade för att användas, byråer och så den redan omtalade stolen.
Det nämns ibland att vi idag har slutat med funktionellt handarbete, det man behöver för överlevnad, till förmån för lustslöjd. Men jag tror lustslöjd alltid har funnit vid sidan om måstehantverket. För se på den här stolen - den är lustfylld!

Dynan är broderad i tvist, något som broderades i enorma mängder hemma hos de fyra syskonen och även hos mormor och gammelmoster. Färgerna ger fortfarande en känsla av mättnad, trots att den nu är sisådär 70-80 år. Sånt gör mig toklycklig och hoppfull!
Ok, lite om stickningen!
Håller fortfarande på att lyssna ikapp Stickpodden och jag gillar den suuupermycket - som Elin - en av poddarna -  skulle uttrycka det. Har för tillfället lyssnat så pass mycket att jag känner att jag kastar in Karins och Elins specialord i meningar där jag inte skulle använt dem för en månad sedan...Blir glad och inspirerad, och mitt enda i-landsproblem är att jag vill diskutera och kommentera, men inser att alla andra kommenterat i Ravelrygruppen för 4 månader sedan när podden kom ut, så det redan är lite färdigdiskuterat...
Jag har stickat färdigt min lintröja, och den blev precis sådär relaxad, gles och halvtight som jag ville ha den. Jag använde det här basicmönstret,. Det var första gången jag stickade uppifrån och ner på en tröja, och det var ju otroligt smidigt att kunna testa och anpassa under arbetets gång. Kommer att hända igen. Bilder på tröjan kommer när det blir bra fotoväder - om jag har det tålamodet...
Istället har jag börjat på en Små vågor av Maria Carlander, ett lätt- och snabbstickat mönster på en babymössa. Perfekt babypresent! Har redan börjat tänka på nästa Små vågor - tänk regnbågsfärgade vågor i många nivåer...
Har dessutom som koncentrationsstickning påbörjat ett laptopfodral till min alldeles egna 11" laptop, döpt till My Precious, som jag skrev om för ett par veckor sedan. Mönstret är Caspian Cases av Mary Henderson, hittar inte det på Ravelry, men finns i The Knitter No 50 och är lite mellanösterninspirerat. Återkommer med bilder! Har i alla fall tänkt mig en bekväm plats för lilldatorn på väg till och från jobbet, då den kommer tillbringa många timmar pendlande...

Tack för din tid! Surfa vidare!

Att ge bort stickat...

Det här med att ge bort hemstickat är inte okomplicerat...Vissa blir glada, andra konfunderade, andra besvärade. Och det är klart, gillar man inte det man får, men inser att givaren suttit en bra stund med att förfärdiga den, blir man ju lätt... besvärad. Och hemstickat har onekligen en liten riskstämpel som gåva - har man en gång fått en stickig, oformlig tröja och varit tvungen att ha på sig den för att den är från en moster - ja då har man det i ryggsäcken till nästa gång man får en hemstickad gåva...
Jag har en gång gett bort ett stickat äpplefodral - på skämt - till en kompis. Hörde aldrig något om den, tror inte hon uppfattade humorn...
Häromdagen hade iaf jag ett par vantar klara. En kvinna på jobbet hade gjort min familj en tjänst - liten för henne, men som gjorde vårt liv mycket enklare - och efter det vanliga - "men kan vi inte få betala för - nej det behövs verkligen inte - men är du säker - jaa, det var bara roligt " bestämde jag mig för att sticka ett par vantar till henne från Solveig Larssons fantastiska Vantkalender 2013.
Som det ju blir när man stickar till någon satt jag och tänkte lite på mottagaren under tiden man stickar, undrar om jag valde rätt mönster, blir de för små och liknande...

 

Par i Fågel i tvåtrådigt ullgarn av oklart ursprung...

 

 

Kvinnan jag skulle ge dem till har jobbat i 150 år inom sjukvården, en bestämd barnmorska som lätt tillrättavisar en om man inte gör som vi brukar, men med värme. Ingen man sätter sig sig på, och som de nya nog är lite rädda för, men som man uppskattar enormt när man jobbat ett tag...Jag hade ingen aning om vad hon hade i sin hemstickade-presenter-ryggsäck...

Men det blev en av de bästa presenter jag gett bort. Hon satt en lång stund och strök över dem utan att säga något. Tittade upp och sade - Så här fina vantar har jag aldrig haft! 

Och de tankar jag funderat över - gillar hon mönstret? Var de för små? svalde jag. Hade bara låtit som om jag fiskade efter beröm, och det behövdes inte. De kommer att användas.