lördag 9 november 2013

Garnkomplettering och FO-s i plural!

När jag skulle börja på min Emelie-kofta hade jag lite bråttom. Jag visste vilket garn jag skulle ha - ville ha - och ungefär vilken färg. Jag hade planerat att smyga förbi garnaffären på väg hem från jobbet en fredag, så jag kunde kick-starta igång under helgen. Så när jag lämnade jobbet kollade jag bra snabbt ungefär hur mycket som skulle gå åt, skrev ned det ordentligt och vandrade lyckligt iväg och inhandlade mitt garn - ett Hjertegarn Alpaca-Silk i teal - petrol-grön-blå. Jag kom hem och satte igång precis som planerat. Men något kändes inte rätt. Kollade igen - och mängden jag köpt räckte till den storlek som visades på bilden - och det var betydligt mindre än den storlek jag skulle passa i... Kollade igen och noggrant, och insåg att jag behöver tre nystan till. Jag ringde till affären, men tyvärr var det de sista nystanen jag köpt. Expediten lovade att kolla med tillverkaren och återkomma. Efter en vecka gick jag förbi igen- tillverkaren hade inte mer. De skulle efterlysa garnet i Norden och återkomma. Efter två veckor gick jag förbi igen - och garnet var slut i hela Norden. Kändes lite underligt - att jag skulle köpt de sista nystanen i världshistorien av detta garn i denna färg, men ok, min Emelie får bli kortärmad.
I vår stad finns tre seriösa garnaffärer. Eftersom det var några månader sedan jag varit inne på de andra två tog jag en runda förbi en av dem - för övrigt ett halvt kvarter ifrån den garnaffär där jag köpt koftgarnet. Strosade runt och fredagsbotaniserade lite - och vad hittar jag?? Om inte 8 nystan av Hjertegarnet i rätt färg. Till nedsatt pris!!  Lycka!!
Jag väljer att inte fundera över hur den där efterlysningen i hela Norden gått till - ibland blir det fel på alla jobb - men detta innebär att jag kan sticka vidare på Emelie utan oro. Och att jag nog har bytt favorit-LYS. Har hunnit till axlarna nu - man stickar den runt - och kan fortsätta att göra hur långa ärmar jag vill!
Jag har dessutom blivit helt klar - dvs sytt in alla ändar och fotat mina Rocaille - och så här blev de:
Och när jag ändå var igång avslutade jag också mina modifierade Inga-vantar - och så här blev de:

Lite kul med vantarna - jag hade tänkt behålla dem själv och stickade dem mest för att det ibland är så skönt med ett ganska repetitivt mönster och de långa repetitioner som Noro-garnerna erbjuder. Satt dock och stickade häromnatten på jobbet när en av mina kollegor blev helt förälskad i dem. Hon tog på dem, klappade på dem, tog av dem, klappade på dem och hade i största allmänhet svårt att släppa dem. De är en aning trånga för mig - men tänkte blocka ut dem. Hon hade dock mindre händer än jag och de passade henne perfekt. Det var helt enkelt så att Ingavantarna var till henne. Fast hon vet det inte än - ska lägga dem i hennes "tråkiga papper-låda" nu när de är klara och blockade, så hon hittar dem nästa gång hon jobbar. Hon får behålla dem om hon använder dem - ett krav jag alltid har på stickade saker jag ger bort...
Så istället har jag nu på stickorna:
  • fortfarande Emeliekoftan - nu utan funderingar utan bara ren och skär stickglädje.
  • och nyligen upplagda Cedar Leaf Shawlette i ett merinogarn i bränd orange. Det kommer troligen bli en version i gammelrosa också, men började med orange, då det passar så gott på hösten.
Och i hörlurarna lärde jag mig alldeles nyss av The Knitmore Girls att man aldrig aldrig ska ge bort en stickad present till någon som inte bett om att få den. Ligger nåt i det...
Nu ska jag uppdatera Ravelrysidan också medan yngsta barnet sover middag...

2 kommentarer:

  1. Hej, här händer det mycket! Vad mycket du producerar! De där vantarna är superfina, din kollega kommer bli jätteglad!

    Ha det gott! / Blenda

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha, kanske bra att det går ett tag mellan varje inlägg, så det ser ut som det produceras mycket... Tack, hoppas också på att hon kommer att gilla dem även som ägare!

      Radera