Att ge bort stickat...

Det här med att ge bort hemstickat är inte okomplicerat...Vissa blir glada, andra konfunderade, andra besvärade. Och det är klart, gillar man inte det man får, men inser att givaren suttit en bra stund med att förfärdiga den, blir man ju lätt... besvärad. Och hemstickat har onekligen en liten riskstämpel som gåva - har man en gång fått en stickig, oformlig tröja och varit tvungen att ha på sig den för att den är från en moster - ja då har man det i ryggsäcken till nästa gång man får en hemstickad gåva...
Jag har en gång gett bort ett stickat äpplefodral - på skämt - till en kompis. Hörde aldrig något om den, tror inte hon uppfattade humorn...
Häromdagen hade iaf jag ett par vantar klara. En kvinna på jobbet hade gjort min familj en tjänst - liten för henne, men som gjorde vårt liv mycket enklare - och efter det vanliga - "men kan vi inte få betala för - nej det behövs verkligen inte - men är du säker - jaa, det var bara roligt " bestämde jag mig för att sticka ett par vantar till henne från Solveig Larssons fantastiska Vantkalender 2013.
Som det ju blir när man stickar till någon satt jag och tänkte lite på mottagaren under tiden man stickar, undrar om jag valde rätt mönster, blir de för små och liknande...

 

Par i Fågel i tvåtrådigt ullgarn av oklart ursprung...

 

 

Kvinnan jag skulle ge dem till har jobbat i 150 år inom sjukvården, en bestämd barnmorska som lätt tillrättavisar en om man inte gör som vi brukar, men med värme. Ingen man sätter sig sig på, och som de nya nog är lite rädda för, men som man uppskattar enormt när man jobbat ett tag...Jag hade ingen aning om vad hon hade i sin hemstickade-presenter-ryggsäck...

Men det blev en av de bästa presenter jag gett bort. Hon satt en lång stund och strök över dem utan att säga något. Tittade upp och sade - Så här fina vantar har jag aldrig haft! 

Och de tankar jag funderat över - gillar hon mönstret? Var de för små? svalde jag. Hade bara låtit som om jag fiskade efter beröm, och det behövdes inte. De kommer att användas.